2009-12-22

I fredags var det begravning för min morfar. Han somnade in tidigt på morgonen, två dagar innan julafton. Ceremonin innehöll mycket vackert. Musiken som valts ut gick rakt in i hjärtat. Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan klingar sången ända hit
jag har stannat vid vägen
för att vila mig ett tag
och blev fångad i det gränsland
som förenar natt och dag

Och ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden
Och jag vet att de som har lämnat oss
har förstått att vi är
liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett att jag lever
lika fullt som någon annan
Jag är här och mitt på en frusen väg
finns det värme ändå
fastän snön börjar falla och himmelen är grå

"Koppången" heter den här visan. Helen Sjöholm sjunger den och jag har alltid tyckt mycket om den. Jag visste inte att den skulle vara med men jag blev väldigt glad när jag såg den i bladet.
Ibland har vi glädje i livet och ibland har vi sorg. Men min morfar ville att vi skulle leva livet medan vi levde.
Kram Annika